Nu är det julbashing igen

Julen närmar sig och med den en frontalkrock med alla nära och kära som vi har en komplicerad relation till.
Det kan inte vara särskilt många därute som är befriade från julångest på ett eller annat sätt.
För en del av oss handlar det om inköp, planering och ekonomi som ska gå ihop.
För andra handlar det om rätten att få vara med sina nära och kära överhuvudtaget.

Till de som önskar fira jul med sina närstående men inte kan på grund av olika orsaker, vill jag bara skriva det här. Du har fel nära och kära. Jag vet hur det känns att inte ha fått en julinbjudan till min biologiska familj på tio år innan jag hittade rätt familj. Avsaknaden av inbjudningarna sammanföll på ett mystiskt sätt med att jag kom ut som queer.

Jag var en av de som hade tur. Jag har en annan del av familjen- mina helt underbara kusiner- som tog emot mig med öppna armar. Jag har vänner vars familjer bjuder in mig till jul, påsk och nyår varje år, vilket skapar en positiv stress, en stress av ett helt annat slag än den som varit på tapeten tidigare.

Jag vet hur det känns att be på sina knän för att få vara med i ett sammanhang som borde vara helt självklart, hur den där andra människan som var jag erbjöd mig att hoppa över middag, julklappar, ja allt, så länge jag bara fick komma och sitta med i soffan en liten stund. Jag minns hur det kändes att få ett "nej" med en vek ursäkt varje gång. Ibland fick jag också en lögn. "Nej, vi har slutat att fira jul, ingen av oss firar längre, sorry."
Och så berättade min kusin dagen efter hur hon blivit inbjuden till jul med familjen och undrade ifall jag skulle dyka upp.

Det var fråga om förnekelse av missbruk också, att jag pratade om andra familjemedlemmars missbruk i hopp om att få hjälp att övertyga dem om åtgärder. Istället blev jag en obekväm faktor och glömdes passande nog bort så fort det var familjesammankomster. (Det kallas medberoende, tro mig:  jag är en av dem och det tar en livstids arbete varje dag för att bryta det mönstret)

Otrevliga rykten spred sig om mig i familjen. Att jag var missbrukare, slarvig, oduglig och en mytoman. Allt utom det uppenbara: Queersidan.
Jag minns hur det var att känna sig sämst i hela världen. Att jag måste vara värd så mycket mindre än alla andra eftersom inte ens min egen släkt ville ha mig. Jag kunde bara se mina dåliga sidor och jag sörjde framför den stängda dörren alldeles för länge. Jag glömde nämligen att se mig omkring och gå in genom någon av de andra tusentals öppna dörrarna.

Det tog tid, terapi och ett par självdestruktiva vändor, men jag kan lova er att det var värt det. Att aktivt ta beslutet att välja bort det sjuka i familjen. För det var den delen av familjen som var sjuk, inte jag.
Jag har dåliga sidor som alla andra, men att vara queer är inte en av dem.
Och nej, jag har aldrig missbrukat, jag har inga betalningsanmärkningar och inget i polisregistret. Jag ljuger inte mer än alla andra och jag har tagit tag i mitt liv på ett sätt som flera i min familj inte skulle kunna drömma om.

Vi vet bättre i dag, eller hur? Homosexuell betyder bara att kärleken är blind på ett alldeles underbart sätt. Transperson betyder att en människa kan överskrida sina kroppsliga förutsättningar med sitt sinne och sin personlighet. De flesta vet alldeles för lite om de saker de är rädda för. Utbilda er! gå in på RFSL eller RFSUs sidor och börja läsa på. Ring dem och fråga allt det där du alltid velat fråga men inte vågat.

Tror någon av er som läser det här på en själ? Tror ni att människan är viktigare än könet? I så fall: Våga inte vägra en transperson, en bög, en flata eller en allmänt queer person att fira julafton. Våga älska istället! Våga visa att kärleken är större än oron för att bryta sociala konventioner.

När julen firas och ljuset återvänder, låt ljuset återvända till ditt hjärta också. Enkelt och självklart, som när du var barn. Om du ser din queera släkting som en syndare, tänk på att Jesus bröt bröd med syndare (dvs ALLA) och lärde ut kompromisslös kärlek.

Och för dig som för en eller annan anledning inte är välkommen på släktträffarna: Försök inte att slå huvudet mot en betongvägg som du inte kan rubba. Ibland är kärleken på distans till familjen den bästa.Om dina anhöriga inte fattar bättre, så ta tag i det du KAN förändra: Ditt liv. Hitta din riktiga familj därute och ha tålamod. Du är värd att älska, minst lika mycket som alla andra och framförallt är du värd att älska dig själv så mycket att du tillåter dig att vara lycklig.

Störst av allt är kärleken. <3